Sjuksköterskan Kifaya Abu Asi i Gaza: "Vi lärde oss att arbeta medan vi förväntade oss döden, men vi slutade aldrig försöka rädda liv"

Det var inte bara Gazas sjukvårdssystem som sattes på prov under folkmordskriget, det var också en obarmhärtig prövning för de medicinska team som stod inför en aldrig tidigare skådad humanitär katastrof. De arbetade under obeveklig bombardemang, mitt i allvarliga brister på mediciner och medicinska förnödenheter, samt den nästan totala kollapsen av sjukvårdsinfrastrukturen.
Mallak Abuhamda har träffat sjuksköterskan KIfaya Abu Asi.

Fokus| Mallak Abuhamda

Nästan 94 % av Gazas sjukhus skadades, förstördes eller gjordes delvis eller helt obrukbara, medan hundratals ambulanser träffades eller förstördes, vilket allvarligt försvårade evakueringen av sårade och sjuka. I korridorerna på Al-Shifa-sjukhuset och Al-Ahli Arab (Baptist) sjukhuset bevittnade sjuksköterskan Kifaya Abu Asi ett av de mörkaste kapitlen i palestinsk medicinhistoria, när sjukhusen förvandlades från läkningsplatser till slagfält mellan liv och död.

I hjärtat av denna tragedi finns berättelsen om Kifaya Abu Asi, 26, vars erfarenhet står som ett levande bevis på vad Gazas vårdpersonal uthärdade under kriget. Innan hon ens hade avslutat sina universitetsstudier till sjuksköterska hamnade hon vid frontlinjen och behandlade sårade under förhållanden som inte ens kunde möta de mest grundläggande medicinska behoven.

Kifaya var på väg att ta examen när kriget bröt ut. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hennes yrkeskarriär skulle börja under ljudet av flyganfall. Under de första dagarna av offensiven fick hon ett brådskande samtal från Al-Shifas medicinska komplex, där en akut brist på medicinsk personal sammanföll med att akutmottagningar överbelastades av vågor av skadade.

Efter initial tvekan och överväldigande rädsla gick hennes familj med på att låta henne anmäla sig som frivillig, eftersom de förstod att Gaza behövde alla kompetenta händer för att rädda de skadade. I oktober 2023 gick Kifaya in i Al-Shifa för första gången, ovetande om att hennes liv var på väg att förändras för alltid.

Hon minns korridorer överfulla av sårade, oändliga skrik och utmattade medicinska team som arbetade bortom mänsklig uthållighet. Det fanns ingen tid för introduktion eller träning—varje minut betydde skillnaden mellan liv och död.

Hon arbetade ofta skift som översteg 24 timmar i sträck, sov på sjukhusgolvet när hon fann en kort stunds vila och överlevde på den lilla mat som fanns tillgänglig. Rädsla följde alla—inte bara på grund av de ökande förlusterna, utan också för att sjukhuset självt kunde bli måltavla när som helst.

”Utmaningen var inte bara antalet skadade,” säger hon. ”Vi hade förlorat varje väsentlig del av sjukvården—det fanns inte tillräckligt med förnödenheter, mediciner, stabil elektricitet eller ens tid att tänka. Vi

försökte rädda ett sjukvårdssystem som kollapsade framför våra ögon, minut för minut.”

När kriget intensifierades blev den rädslan än större. I slutet av 2023 utsattes Al-Shifa medicinska komplex för direkt attack. Granater landade runt sjukhuset, bränder bröt ut och medicinska team kämpade mot klockan för att evakuera patienter och rädda vem de kunde.

”Det fanns inte längre någon skillnad mellan läkare och patient,” minns hon. ”Vi var alla under samma hot. Vi sprang genom rök och explosioner med en fråga som ekade i våra sinnen: Kommer detta att bli slutet för oss?”

Kifaya flydde till slut Al-Shifa under bombardemang och flyttade till Al-Ahli sjukhuset, men förhållandena där var inte mindre förödande. Bristen på vårdpersonal hade förvärrats efter att många läkare förflyttats till södra Gaza, vilket lämnade endast ett fåtal personal och volontärer kvar att hantera en ständig tillströmning av skadade.

I Al-Ahli upphörde sjukhuset att bara vara en arbetsplats – det blev hem. Medicinska team sov där, åt där och sökte i korridorerna efter mat och rent vatten, medan även de mest grundläggande livsnödvändigheterna blev en del av en daglig kamp.

Hon säger att hungern var konstant. Måltiderna var osäkra, dricksvattnet var ofta osäkert, elen var avstängd under långa timmar och medicinsk utrustning arbetade på minimal kapacitet, medan ambulanser fortsatte att anlända med de skadade utan avbrott.

Bland de minnen som fortfarande hemsöker henne finns ankomsten av en patient som överlevt en två veckor lång belägring inne på Al-Shifa-sjukhuset. Hans kropp var svårt bränd, hans lemmar hade amputerats och larver infekterade hans sår. Till och med doften av hans kropp speglade omfattningen av det lidande han utstått.

Hon säger att behandlingen av honom inte bara var en medicinsk utmaning utan också en överväldigande psykologisk prövning. Medicinska teamet arbetade med nästan inga resurser, utan bedövning och grundläggande förnödenheter, medan känslor av hjälplöshet var omöjliga att undkomma.

”Jag bar flera lager handskar och skyddskläder,” förklarar hon, ”inte bara för att skydda mig mot infektion utan också för att skapa en psykologisk barriär mellan mig själv och det jag såg. Men det räckte inte. Det svåraste var inte att titta på såren – det var att veta att det vi kunde erbjuda var mycket mindre än vad våra patienter behövde.”

Hon minns att många vårdpersonal bröt ihop i tystnad. En gick därifrån för att gråta, för att sedan genast återvända till arbetet eftersom en annan patient väntade på hjälp.

Trots allt fanns det ändå stunder som höll dem igång: en tacksam blick från en överlevare, en patients hand som höll en sjuksköterska hårt, eller ett barn som vaknade efter timmar i koma. De stunderna, säger hon, var tillräckliga för att återupprätta deras beslutsamhet att fortsätta.

Ett av de mest avgörande ögonblicken i hennes liv kom under krigets tidiga dagar, när hon var med vid en förlossning av ett barn i en skola som gav skydd åt fördrivna familjer i Gaza Citys Zeitoun-kvarter. Hon hade inget annat än ett par handskar och en sax och lite praktisk erfarenhet, men en frisk flicka föddes och hon knöt navelsträngen med improviserade verktyg – ett starkt exempel på vårdpersonalens beslutsamhet att rädda liv trots total brist på resurser.

Senare tog Kifaya examen från Al-Israa-universitetet, men hennes glädje blev kortvarig. Universitetet förstördes under kriget, vilket gjorde examen mindre till en akademisk fest än ett bevis på motståndskraft.

Idag fortsätter hon att arbeta på brännskade- och förbandsavdelningen på Al-Ahli Arab Hospital, samt på akutmottagningen och kirurgiska avdelningarna. Hon bär med sig minnen tyngda av smärta, utmattning och förlust, men är övertygad om att hennes humanitära plikt är större än rädsla.

”Rädsla är inte längre en förbigående känsla,” avslutar hon. ”Det har blivit en del av våra dagliga liv. Vi lärde oss att arbeta medan vi förväntade oss döden, men vi slutade aldrig försöka rädda liv.”

Kifaya Abu Asis historia är inte isolerad. Den speglar erfarenheterna hos en hel generation palestinska läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal som stod inför Gazas sjukvårdssystems aldrig tidigare skådade kollaps samtidigt som de förblev engagerade i sitt humanitära uppdrag och strävade efter att hålla livets låga vid liv, om så bara för några ögonblick till.

Kollapsen av ett sjukvårdssystem betyder mycket mer än avsaknaden av behandling – det innebär kollapsen av det sista skyddsnätet som skyddar civila liv. När det blir en dröm att få en sjukhussäng, att få nödvändig medicin blir en fråga om tur, och livräddande kirurgi beror på tillgång till elektricitet eller bränsle, blir rätten till hälsa ett privilegium bortom de flesta människors räckvidd.

Det som utspelar sig i Gaza idag är inte bara en tillfällig hälsokris. Det är en humanitär katastrof vars konsekvenser kommer att bestå långt efter krigets slut. Att bygga upp sjukhus kan vara möjligt, men att återuppbygga livet för patienter som förlorat sin chans till behandling, barn som växte upp utan tillräcklig sjukvård och sjukvårdspersonal utmattade av månader av ofattbara tillstånd kommer att ta mycket längre tid. Mitt i rasmassorna är Gazas sjukvårdssystem fortfarande ett av krigets tystaste offer – men ändå ett av de mest avgörande för samhällets överlevnad.