Mallak Abuhamda: "Vem är en "terrorist" och vem är en fånge?"

Beslutet att införa dödsstraffet i Israel kom efter Gazakriget. Lagens anhängare hävdar att det utgör ett ytterligare verktyg för att konfrontera det Israel beskriver som terrorism.
Kritiker både inom och utanför Israel menar att när dödsstraffet kopplas till ett rättssystem som fungerar annorlunda för palestinier och israeler, kan det inte bara bli ett rättsligt instrument utan ett diskriminerande sådant.

Fokus|Mallak Abuhamda

I Gaza har vapenvilan inte lett till ett normalt liv, och döden har inte stannat vid gränserna för politiska avtal. Ljudet av flygplan, beskjutning och skottlossning kan fortfarande höras över olika delar av remsan, medan civila fortsätter att leva under ett konstant hot utan att veta när eller vart det kommer. Den 23 augusti 2026 dödades två palestinier, inklusive ett fyraårigt barn, och sju andra skadades i israeliska attacker mot områden i centrala Gaza, inklusive Al-Zawaida och flyktinglägret Nuseirat. Bara några dagar tidigare hade israeliska attacker den 18 och 19 augusti dödat minst 17 palestinier i flera incidenter, medan Gazas hälsoministerium rapporterade att mer än 1 270 palestinier dödats sedan eldupphörsavtalet i oktober 2025.

Men dödstalet berättar inte hela sanningen. Största delen av Gazas befolkning är fortfarande fördriven, lever under hårda förhållanden och under konstant hot från militära operationer. FN-data visade att 90 % av befolkningen stod inför måttlig till hög vattenosäkerhet i början av juli 2026. I augusti rapporterade FN att 94 % av remsans cirka 2,1 miljoner invånare behövde skydd och nödvändiga hushållsartiklar, medan mer än fyra av fem hushåll levde under kritiska eller katastrofala förhållanden.

Och ändå handlar rädslan inte längre bara om krig. Den handlar också om möjligheten att avrättning kan bli ett lagligt pålagt straff för fångar som hålls i israeliska fängelser.

I Gaza har familjer lärt sig under de senaste tre åren att leva med många olika typer av rädsla.

Rädslan för ett flyganfall. Rädslan för att förlora sitt hem. Rädslan för att telefonen skulle ringa mitt i natten.

Rädslan för att en son ska försvinna och aldrig komma tillbaka. Rädslan för att nyheten om en familjemedlems död ska komma timmar, dagar eller till och med veckor senare.

Men det finns en annan rädsla—tystare, men mer brutal—som har börjat tränga in i hemmen hos palestinska familjer vars söner, fäder eller bröder hålls fångna i israeliska fängelser:

Tänk om fängelse inte längre betyder år av väntan, utan döden i sig blir en laglig möjlighet?

För en palestinsk familj i Gaza är ordet ”fånge” inte längre bara ett politiskt begrepp. Det är en person.

En far. En bror. En son. En make.

Någon som en gång hade ett rum i huset, kläder i en garderob och en stol vid familjebordet.

När den personen sitter bakom galler lever familjen på en sak: hoppet om att han ska återvända.

Men när dödsstraffet väl kommer in i ekvationen hotas även det hoppet.

En ny lag ändrade betydelsen av ”fängelse”

Den 30 mars 2026 antog den israeliska Knesset en lag som kallas ”Dödsstraffet för terrorister.”

Sextiotvå ledamöter röstade för, 48 emot, med en nedlagd röst.

Enligt lagen blir hängning standardstraffet i vissa fall för palestinier som döms för att ha dödat människor i attacker som Israel klassificerar som terrorhandlingar.

Israels högerextremistiske säkerhetsminister Ben Gvir förevisar byggande av en galge med åskådarläktare för familjerna, där palestinska terrorister ska avrättas. -Terrorister förtjänar bara en sak: döden genom hängning, säger han. Foto: Instagram

I militärdomstolar på Västbanken föreskriver lagen att en palestinier dömd för avsiktligt dödande av en person som en del av en ”terrorhandling” riskerar dödsstraff, om inte domstolen finner ”särskilda omständigheter” som motiverar livstidsstraff istället. Lagen tog också bort kravet på enhälligt samtycke bland domare att utdöma dödsstraff och begränsade möjligheten att benåda eller omvandla straffet efter att det har utfärdats.

Ännu mer oroande är att lagen föreskriver att en avrättning ska verkställas inom 90 dagar efter att domen blivit slutgiltig, med möjlighet att begära uppskov under vissa omständigheter och inom angivna gränser.

Med andra ord är detta inte längre bara politisk retorik om ”avrättning.”

En skriftlig juridisk mekanism finns nu.

Och det är det som skrämmer familjer mer än ord.

Vem är en ”terrorist” och vem är en fånge?

I israelisk diskurs beskrivs vissa palestinska fångar som ”terrorister.”

Men för den palestinska familjen är bilden helt annorlunda.

En mor säger inte, ”Min terroristson.”

Hon säger, ”Min son.”

En fru säger inte, ”Terroristen som sitter i fängelse.”

Hon säger:

”Min man, som jag inte har sett på åratal.”

Och ett barn tänker inte på den juridiska bestämmelse under vilken hans far dömdes.

Han ställer en mycket enklare fråga:

”När kommer pappa hem?”

Detta är en av de mest känsliga aspekterna av frågan.

Lagen gäller inte för varje palestinier som hålls i israeliska fängelser, och innebär inte heller att varje palestinsk fånge automatiskt kan avrättas. Istället riktar den sig mot en specifik kategori av personer dömda för mord som Israel klassificerar som terrorism.

Men för fångarnas familjer öppnar själva existensen av dödsstraff inom rättssystemet en ny dörr till rädsla.

En familj som väntar bakom en stängd dörr

Föreställ dig en mamma i Gaza.

I åratal har hon inte vetat när hon kommer att få se sin son igen.

Kanske har hon ett gammalt fotografi av honom på sin telefon.

Kanske är hans kläder fortfarande i garderoben.

Kanske pratar barnen om honom vid speciella tillfällen.

Kanske känner de yngsta familjemedlemmarna honom bara genom fotografier.

Sedan hör mamman att Israel har antagit en lag som tillåter att palestinier dömda för vissa brott kan avrättas.

Hennes första frågor kommer inte att vara politiska.

Hon kommer inte att fråga hur Knesset röstade.

Hon bryr sig inte om hur många parlamentsledamöter som stödde eller motsatte sig lagen.

Hon kommer att fråga:

”Kan detta gälla min son?”

Och den enda frågan kan förvandla ett helt hem till ett väntrum.

Gaza vet vad det innebär att vänta mer än någon annanstans

Under kriget vande sig familjer i Gaza vid att vänta på nyheter.

Väntar på att fördrivna människor ska återvända.

Väntar på att korsningarna ska öppna.

Väntar på hjälp.

Väntar på vatten.

Väntar på fångar.

Men att vänta på en fånge är annorlunda.

Döden i krig kan komma plötsligt.

Fängelset förvandlar dock döden till en möjlighet som sträcker sig inför en familj dag efter dag.

Denna typ av rädsla kräver ingen explosion.

Allt som krävs är ett telefonsamtal.

Ett nyhetsinslag på tv.

Ett namn på en lista.

Eller en advokat som säger:

”Det har skett en ny utveckling.”

Lagen kom inte i ett vakuum

Beslutet att införa dödsstraffet kom inom ramen för en bredare kontext av politiska och säkerhetsmässiga spänningar efter Gazakriget.

Israel säger att straffet är avsett att fungera som avskräckande medel och förhindra attacker. Lagens anhängare hävdar att den utgör ett ytterligare verktyg för att konfrontera det Israel beskriver som terrorism.

Under diskussionerna om lagstiftningen sade dess anhängare att den var avsedd att stärka avskräckningen och minska incitamentet att genomföra attacker med målet att använda fångar i framtida utbytesavtal.

Men motståndare både inom och utanför Israel ser frågan olika.

Kritiker menar att när dödsstraffet kopplas till ett rättssystem som fungerar annorlunda för palestinier och israeler, kan det inte bara bli ett rättsligt instrument utan ett diskriminerande sådant.

Detta är inte bara ett palestinskt argument.

Israeliska människorättsorganisationer har också motsatt sig lagen, medan FN har varnat för att den väcker allvarliga farhågor kring rätten till liv, rättvisa rättegångsgarantier och diskriminering.

Inte ens Röda Korset får tillgång till de frihetsberövade

Orosmomenten förvärras av en annan mycket känslig fråga.

Internationella Röda Korsets kommitté har sagt att de inte har kunnat besöka palestinska fångar som hållits i israeliska förvaringsanläggningar sedan oktober 2023, trots upprepade förfrågningar om information om deras vistelseort och tillgång till dem.

Organisationen sade att dess roll under denna period inkluderade att ta emot och överföra palestinska frihetsberövade som hade frigivits samt hjälpa till att återförena dem med deras familjer. Den betonade dock behovet av att känna till alla fångars öde och att få tillgång till dem.

Detta lägger till ytterligare ett lager av ångest.

Familjer är inte bara rädda för straffet.

I vissa fall vet de inte ens tillräckligt om vad som händer med deras älskade bakom galler.

Den grymmaste paradoxen är att vissa palestinska familjer en gång såg fängelse, trots dess brutalitet, som att föredra framför döden.

Men en snara lämnar ingen möjlighet till återvändande.

Fångar och utbytesavtal

Det finns en annan anledning till att lagen är särskilt känslig i det palestinska sammanhanget.

Under kriget blev utbyten av fångar och frihetsberövade en del av politiska och humanitära avtal.

I januari 2026 meddelade Internationella Röda Korsets kommitté att frigivnings- och överföringsoperationer kopplade till eldupphörsavtalet hade inkluderat överföring av 1 808 palestinska fångar under en fas av processen, utöver efterföljande överföringar, där ICRC fungerade som neutral mellanhand mellan parterna.

Detta väcker en stor politisk och humanitär fråga om någon lag som begränsar möjligheten att benåda eller omvandla straff för dem som dömts till döden:

Vad händer när vissa fångar inte längre kan släppas genom ett politiskt beslut eller ett fångutbytesavtal?

Lagen innehåller begränsningar gällande frigivning av personer dömda till döden under vissa omständigheter, vilket potentiellt kan göra frågan ännu mer komplicerad i framtida förhandlingar.

Fångens framtid är inte längre bara bunden till längden på hans straff, utan också till ett nytt rättssystem som kan göra döden till slutgiltigt straff i vissa fall.

Och i Gaza, där barn redan har förlorat tusentals föräldrar på grund av kriget, blir möjligheten att förlora ännu en far bakom galler en ytterligare tragedi.

Men det finns en fråga större än lagen

Ger avrättningen rättvisa?

Israel säger att dess syfte är avskräckning.

Men motståndare hävdar att dödsstraffet inte tar itu med konfliktens rötter utan istället kan fördjupa spänningarna och skapa en ny cykel av vedergällning.

Mänskliga rättigheter och FN-organ har också varnat för att obligatoriskt eller nästan obligatoriskt dödsstraff strider mot rättvisa rättegångsgarantier och internationella principer om rätten till liv och möjligheten till benådning.

Och kanske är den viktigaste frågan:

Kan fred byggas genom att öka antalet sätt på vilka en människa kan dö?

I Gaza behövs ingen mer död

Gaza har tillbringat mer än tre år med att lära sig vad död betyder.

Döden hemma.

Död på sjukhus.

Död på vägen.

Död under rasmassorna.

Död när man letar efter mat.

Död när man försöker rädda andra.

Och nu kommer rädslan för en annan sorts död:

En laglig död bakom fängelsemurar.

För en palestinsk familj finns det kanske inget mer smärtsamt straff än att veta att deras son fortfarande lever, bara för att höra att lagen som styr hans framtid kan tillåta hans liv att sluta med ett rep i en avrättningskammare.

Kanske är det därför Gaza inte kan se fångar som enbart en politisk fil.

Utöver regeringens uttalanden, ministrars tal och språket om säkerhet, terrorism och avskräckning finns det en palestinsk mor som inte tänker på något av detta.

Hon tänker bara på sin son.

Och hon vill veta om han en dag kommer tillbaka och sätter sig bredvid henne igen.

Och så fortsätter livet i Gaza bland ruinerna av hem och tält, mellan rädslan för ett nytt flyganfall och rädslan för hunger, sjukdom och törst. Ett barn som sover i ett tält vet inte om det kommer att vakna av ljudet av sin mammas röst eller ljudet av en explosion. En far som ger sig ut för att leta efter mat vet inte om han kommer att återvända till sina barn. Och en familj som redan förlorat nära och kära under kriget lever nu med en ny rädsla.

I Gaza är döden inte längre en exceptionell händelse.

Det har blivit en möjlighet som följer människor varje ögonblick – även på dagar som ska präglas av eldupphör och lugn.

Fakta: Enligt den israeliska människorättsorganisationen HaMoked sitter för närvarande fler än 9 300 palestinier i israeliska fängelser. Omkring 3 200 hålls i administrativt förvar, vilket innebär att militär kan fängsla personer i upprepade halvårsperioder genom att hänvisa till hemligstämplad bevisning som varken de fångna eller deras advokater får ta del av.

Bilden: Kvinnan på bilden överlevde nyligen en attack från Israeliska styrkor i Gaza, men blev mycket svårt skadad. Hennes son dödades vid samma attack.